Teismen förstör etiken

Vissa teister påstår att gudstro är en förutsättning för etik och moral, och använder denna åsikt som ett argument mot ateismen. ”Om det inte finns en gud är allt tillåtet” påstås det. Men detta är inget övertygande argument, och duger inte för att försvara en teistisk etik. Människans tragiska förflutna, med religionskrig och tyranni, tyder tvärtom på att allt är tillåtet även om det finns en gud. Moral innebär självklart inte att allt kan vara tillåtet; man får inte kränka människors rättigheter. Men detta förutsätter ingen gudstro. Ofta är det religionerna som kränker människors rättigheter. Teister har inget monopol på moral, och gudstro gör det inte lättare att vara moralisk. Etik baserad på gudstro gör det tvärtom svårare att veta vad som är rätt och fel, eftersom gudstron är blind. Teistisk etik innebär att Gud är den moraliska vägvisaren – för annars har inte gudstro någon moralisk funktion – och är baserad på Guds vilja som har förmedlats till människan genom såkallade uppenbarelser som beskrivs i bibeln eller andra religiösa skrifter. Och att ersätta sitt eget omdöme med Guds vilja innebär att ersätta förnuftet med blind tro. En etik som baseras på Guds vilja är därför en etik som inte är förankrad i verkligheten, och detta är mycket destruktivt. En etik som inte är förankrad i människans verklighet är värdelös för människan.

Etik baserad på blind tro innebär att vi måste välja mellan moral och sanning, dygd och förnuft. Resultatet blir en oförnuftig etik som ofta gör mera skada än nytta. Att undergräva förnuftet innebär att undergräva förmågan att vara moralisk. För att veta vad som är rätt och fel måste vi vara förnuftiga; vi måste fokusera på verkligheten, tänka rationellt och använda vårt eget omdöme. Det finns ingen kunskap om vad som är bra för människan förutom kunskap om verkligheten och människans natur, och denna kunskap kan vi endast uppnå om vi använder förnuftet. Att påstå att man bryr sig om människors välmående och samtidigt påstå att människor bör överge sitt förnuft är motsägelsefullt. Vi kan därför konstatera att en etik baserad på blind tro inte har till uppgift att främja människans väl. Att förespråka oförnuft är att förespråka det som är destruktivt för människan. Handling baserad på blind tro innebär att handla utan hänsyn till konsekvenserna av ens handlingar, och många liv har förstörts på grund av kravet att följa religiösa regler som inte är förankrade i verkligheten; på grund av kravet att blint lyda en gud eller profet. En förnuftig etik är baserad på verkligheten och människans natur, och innebär att ha fötterna på jorden, och inte i himlen. Detta garanterar självklart inte att alla ateister är moraliska, för även ateister kan vara irrationella. Men ateister har friheten att utveckla en rationell etik baserad på verklighet och förnuft. Teisterna har inte alltid denna frihet, för de måste ta hänsyn till att deras etik inte är i konflikt med det religiösa budskapet.

Om det är meningen att vi ska följa Guds vilja måste vi fråga om Gud är moralisk, för annars är vi ansvarslösa. Men är det tillåtet att ställa denna fråga? Vissa teister tycker det är blasfemi att göra detta, för det innebär att ifrågasätta Guds godhet och rättvisa. Och det innebär att moralen är separerad från Gud; att vi kan veta vad som är moraliskt oberoende av Guds ord. Men teisterna kan inte undvika frågan, för det är ju denna fråga teisterna svarar på när de påstår att Gud är god. Detta skapar ett dilemma för teisterna, för om vi kan göra en egen bedömning av Guds moral är vi inte beroende av gudomlig vägledning för att veta vad som är moraliskt. Om vi däremot är beroende av Gud för att veta vad som är moraliskt kan vi inte göra en oberoende bedömning av Guds moral, och då kan vi inte veta att Gud är moralisk. Detta innebär att om Gud är den högsta domaren och källan till all moral blir det meningslöst att prata om Guds moral. För att kunna bedöma Guds moral måste Guds vilja jämföras med en oberoende moralisk norm, men detta är omöjligt om det är Gud som bestämmer vad som är moraliskt. Om vi däremot kan göra en oberoende bedömning och betygsätta Guds moral är inte Gud den högsta domaren, för detta innebär att vi kan döma Gud. När vi bedömer Guds moral sätter vi oss över honom oavsett om vi svarar att Gud är moralisk eller omoralisk. Men en gud som är underställd människans omdöme är ingen gud. Gud är allsmäktig och allvetande, och därför kan ingen döma honom. Gud är alltså den högsta domaren, och Gud är moralisk per definition. Men detta förstör etiken och innebär att moral är meningslöst.

Om Gud bestämmer vad som är moraliskt spelar det ingen roll vad Gud gör; Guds vilja är alltid moralisk oavsett vad Gud vill, och allt han gör är moraliskt därför att det är han som gör det. Gud behöver aldrig rättfärdiga sina handlingar eftersom det är Gud som bestämmer vad som är rättfärdigt. Gud kan mörda, våldta och terrorisera, för Guds vilja är lag. Resultatet blir oundvikligt en auktoritär etik. Om Gud är den högsta domaren och källan till all moral spelar det ingen roll vad du tycker. Gud har alltid rätt, för annars är han ingen gud. Att vara moralisk innebär därmed att underkasta sig Guds vilja; att lyda honom blint, och inte kritisera, bedöma eller betygsätta honom. Men detta är en mycket farlig åsikt som har orsakat stora mänskliga lidanden. Om Guds vilja är det moraliska är moralen blind eftersom gudstron är blind. Etik baserad på Guds vilja innebär att man kan rättfärdiga vilka handlingar som helst om man tror att Gud vill det. Och man kan lägga ansvaret på Gud. ”Det är Guds vilja!” har ofta använts som en ursäkt för att rättfärdiga destruktiva handlingar, inklusive krig och terrorism. Dem som tror att det är Guds vilja att döda hedningar kan mörda med gott samvete. Men en etik baserad på tro duger inte. Vi måste veta vad som är rätt och fel, och detta är endast möjligt om vi fokuserar på verkligheten och använder vårt eget omdöme. Även om Guds vilja är det rätta kan vi inte veta vad Gud vill eftersom Gud är outgrundlig. Att påstå att Guds vilja är det som står i bibeln gör inte saken bättre eftersom bibeln är full av destruktiva och människofientliga budskap.

Att söka sanningen kräver intellektuell frihet; frihet att ifrågasätta, analysera, kritisera, och acceptera som fakta bara det som kan demonstreras och bevisas. Detta innebär att vara rationell. En rationell människa tror inte blint på Guds existens, och eftersom det inte finns några bevis för Guds existens måste människor vara irrationella för att religionerna ska överleva. Därför fokuserar religionerna så mycket på tron. ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.” Mark. 16:16. Om folk istället för blind tro tänker själva och använder sitt eget omdöme kommer religionerna att förlora sin makt, och därför är det vanligt att religionerna angriper förnuftet och motarbetar den rationella etikens dygder. Enligt bibeln var människans första synd att äta av kunskapens träd. ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.” 1 Mos. 2:16-17. Kunskap om gott och ont är en synd därför att det innebär att ta Guds plats. Om vi utvecklar en egen moral – om vi själva kan skilja på rätt och fel – behöver vi ingen gudomlig vägledning, och därför är blind tro och lydnad en religiös dygd.

En passiv mentalitet utan förmågan att skilja på rätt och fel är precis den mentalitet som krävs för att folk ska lyda det religiösa budskapet blint och okritiskt. Om moral är att följa Guds vilja är det omoraliskt att följa sitt eget omdöme. Man ska lita blint på Gud. ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte till ditt eget förstånd.” Ords. 3:5. Att tänka självständigt och använda sitt eget omdöme innebär att trotsa Gud. Det innebär att inte låta sig styras av en auktoritet. Att den bibliska etiken är auktoritär är det ingen tvekan om, för kravet på blind tro och lydnad genomsyrar hela bibeln, och Gud framstår som en diktator. Om man följer Guds vilja blir man belönad, men om man trotsar Gud blir man straffad. ”Om ni villigt lyder mig skall ni få njuta det goda i landet, men om ni trotsar och vägrar skall ni bli svärdets byte. Herren har talat.” Jes. 1:19-20. Gud är Herren, och människan är Guds slav. Den bibliska etikens mål är alltså att utveckla en passiv mentalitet av blind tro och lydnad. Detta innebär att separera sina handlingar från sitt eget tänkande, och skapar en konflikt mellan moral och tänkande, mellan etik och förnuft. Det innebär att om man ska vara moralisk måste man göra sig själv intellektuellt impotent, och om man använder sitt förnuft är man en omoralisk syndare.

De flesta religioner använder belöning och straff för att få folk att följa det religiösa budskapet. Belöningen är evigt liv i paradiset, och straffet är evig smärta i helvetet. Att skapa rädsla är ett sätt att manipulera folk, och det var därför myten om helvetet uppstod. Meningen är att skrämma folk till lydnad. En annan känsla som är effektiv för att manipulera folk är skuldkänslan, och därför fokuserar religionerna så mycket på skuld och synd. Människan är syndig, och att synda är det värsta man kan göra. ”Den som syndar är djävulens barn, ty djävulen har syndat ända från början.” 1 Joh. 3:8. En person fylld av skuldkänslor och självtvivel gör inget motstånd, och kommer därför att lyda de religiösa ledarna blint och okritiskt. Att skapa skuldkänslor är också ett sätt att öka behovet för frälsning. Frälsning är belöningen för att man lyder Gud, men folk måste först övertygas om att de behöver frälsning. De flesta religioner utgår därför ifrån att vi lever i ett olyckligt tillstånd som vi måste befrias ifrån, och det är denna befrielse som kallas frälsning. Men vad om människor inte är olyckliga? Religionerna har inte så mycket att erbjuda en lycklig människa, och därför har religionerna ofta angripit den jordiska lyckan. ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” Joh. 12:25.

Det är syndigt att tillfredsställa sina jordiska behov och göra sig själv lycklig. Detta innebär att dygd och moral är att lida, och att lycka är omoraliskt. Om man accepterar detta budskap får man skuldkänslor av att göra det som krävs för att leva ett bra liv. Resultatet blir frustration: ett konfliktfyllt känsloliv. Och om livet inte är bra ökar behovet att få en ny chans; ett nytt och bättre liv efter döden. Religionerna har alltid tjänat på mänskligt lidande, och detta förklarar varför bibeln är full av lyckofientliga budskap. Den jordiska lyckan måste förstöras för att skapa längtan efter ett överjordiskt paradis. Olyckliga människor har ett större behov av frälsning och gudstro, och med sin offer-etik har religionerna lyckats övertyga många att dygd innebär att offra sina egna behov och intressen. Detta innebär att religionerna skapar problem för sen att framställa religionen som lösningen på problemen. Belöningen för att göra sig själv olycklig är att få komma till paradiset, men resultatet blir att man förstör det enda livet man har.

Många tror att Jesus är en bra förebild, ett exempel på en moralisk människa, och hans budskap påstås vara ett kärleksbudskap. Men faktum är att mycket av det Jesus sa är destruktivt. Jesus kräver att vi okritiskt tror på Gud, och på honom själv som Guds sändebud. Han ger oss order och regler som måste följas blint om vi inte ska hamna i helvetet. Blind tro, total lydnad och obetingad kärlek till Gud är hans grundläggande tema, och Gud har kunskap om allt vi gör, känner, tycker och tänker. Gud vet alltid när du har syndat, och därför kommer du inte undan. Och du ska älska alla, även dina fiender. ”Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra. Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också. Ge åt alla som ber dig, och tar någon det som är ditt, så kräv det inte tillbaka.” Luk. 6:27-30. Och du ska inte döma: ”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända.” Luk. 6:37. Det är inte svårt att förstå att det är kriminella människor som tjänar på detta. Att älska alla innebär att även älska onda människor, och att aldrig döma innebär att tillåta onda handlingar.

Om kärleken ska vara obetingad behöver ingen göra sig värda att bli älskade; man kan göra vad som helst och ändå kräva att bli älskad. Men Jesus säger också följande: ”Men mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, för hit dem och hugg ner dem i min åsyn.” Luk. 19:27. Budskapet att älska våra fiender gäller tydligen inte alla. ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender. Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.” Matt. 10:34-37. Jesus var alltså inte så kärleksfull som många påstår. Det var även Jesus som introducerade läran om evig tortyr i helvetet för alla som inte tror. Är detta ett kärleksbudskap? Dem som påstår att det är moraliskt att straffa folk för sina åsikter har ingen förståelse för moral. Och inte har det med kärlek att göra. Bibelns såkallade ”kärleksbudskap” innebär att du ska älska Gud obetingat, men Gud älskar inte dig obetingat, för Gud älskar dig bara om du lyder honom.

En auktoritär etik är barnslig och hindrar utvecklingen av människans moraliska omdöme. “Gör det därför att jag säger det!” är något som föräldrar ibland säger till sina barn. Att barn inte alltid förstår vad som är rätt eller fel är naturligt, för moralisk kunskap är inte medfött. Därför måste föräldrar ibland vara auktoritära för att skydda sitt barn och leda det på rätt väg i livet. Men det är inte föräldrarnas auktoritet som avgör vad som är rätt eller fel, utan föräldrarnas förnuft och kunskap om verkligheten. Och det är inte meningen att föräldrarna ska vara auktoriteter hela livet. Föräldrarnas auktoritet är endast nödvändig tills barnet blir tillräckligt moget för att tänka självständigt och ta egna moraliska beslut. En bra barnuppfostran lär barnet att använda sitt eget omdöme. Men enligt bibeln ska vi vara som lydiga barn hela livet. Gud är Herren, vår Fader, och människan är Guds barn. Vi ska inte tänka självständigt och inte använda vårt omdöme, utan blint lyda vår Fader i himlen. Detta hindrar människans moraliska utveckling och skapar undergivna och osjälvständiga människor som är lätta att manipulera och utnyttja. Detta är inte att bli vuxen. En vuxen människa är en självständig människa som har lärt att tänka själv, och är inte längre beroende av sina föräldrar. Och en vuxen människa är inte beroende av en gud heller. Att ersätta sina föräldrar med en gud är inte att bli vuxen. Dem som lever efter en auktoritär guds befallningar vägleds inte av moral, utan av rädsla, och bibeln fungerar mera som en piska än en moralisk vägvisare.

Gud är den vanligaste masspsykosen i människans historia, och det är inte särskilt klokt att basera sin etik på en psykos. Gud är ett spöke från forntiden, från mänsklighetens barndom, och gudsdyrkan innebär att återgå till religionernas ursprung; en primitiv mentalitet. Barn måste ge upp sina fantasier om spöken, tomtar och troll för att bli vuxna och välutvecklade människor, och om mänskligheten ska bli helt vuxen och välutvecklad måste människorna ge upp sina fantasier om gudar och högre makter.

Människan måste vara sin egen domare, d.v.s. använda sitt eget omdöme, för det finns inget annat alternativ. Det finns ingen gud som säger vad som är rätt eller fel, och bibeln är värdelös som moralisk vägvisare. Att använda vårt eget omdöme är en förutsättning för moral. Blind tro och lydnad är omoraliskt och ansvarslöst. Istället för att blunda och be till en gud bör vi öppna ögonen och fokusera på den verklighet vi lever i. Det är den naturliga verkligheten som ger oss svar på de etiska frågorna. Det enda man uppnår om man söker efter moralisk vägledning bortom verklighetens gränser är moralisk blindhet. Religion påstås vara vägen till upplysning och sanning, men religionerna gör folk blinda eftersom religion och gudstro innebär att styra uppmärksamheten bort från verkligheten. Valet mellan att använda sitt förnuft eller blint följa religiösa budskap är valet mellan att vara en civiliserad eller primitiv människa.

Den religiösa fokuseringen på tro, lydnad, skuld och självuppoffring står i stark kontrast till en rationell och mänsklig etik där livet är norm och moraliska principer främjar människans väl. En rationell människa är inte villig att offra sig själv eller sitt eget omdöme. En etik som däremot innebär att följa religiösa regler eller Guds vilja och inte sitt eget omdöme undergräver förnuftet, och är därför irrationell och destruktiv även om den innehåller vissa positiva budskap. Att många upplever religion som något positivt är irrelevant därför att ingenting är bra bara för att det känns bra. Religionsfrihet är viktigt därför att yttrandefrihet är viktigt, men detta innebär inte att religion är bra. Att följa budskapet i bibeln, koranen, eller andra myt-baserade skrifter är att låta sig styras av forntidens primitiva människor – människor som även trodde att jorden är platt. Religion och gudsdyrkan är därför en bakåtsträvan till det primitiva, en strävan efter primitiva ”värden” och ett primitivt samhälle, och har mera än något annat förorsakat etisk stagnation. Om människan ska kunna utvecklas måste också etiken utvecklas, och en civiliserad och mänsklig etik kan endast utvecklas av förnuftiga människor som är fria från vidskepligheter.

Referenser:

George H. Smith: Atheism, The Case Against God (kapitel 12)

Dan Barker: Losing Faith in Faith (kapitel 50)

“Millions of persons have been slaughtered, mutilated and tortured in the name of religious morality, in the name of obedience to a “higher,” “nobler” realm. In personal terms, obedience is a convenient escape from individual responsibility. If a man functions only as an agent of God’s will, then it is God, not the man, who bears responsibility. The Christian who refuses credit for a courageous or benevolent action because he claims to have been merely obeying God’s will is typically regarded as admirable. Yet, on the reverse side of the same coin, we have the Christian who refuses to accept responsibility for a moral outrage because he too was obeying God’s will. Both Christians, by representing themselves as tools for divine use, seek to disown personal responsibility for their actions by shifting the responsibility onto God. Christian humility, therefore, which is commonly viewed as a harmless trait, is actually the manifestation of a wider principle which, when accepted, has taken a considerable toll in human lives.” – George H. Smith